Let's



 

 


En skål för livet, en klunk för döden

Det regnar i min stad, det regnar i min stad rätt så ofta.
Men ändå går alla runt och ler.
Det regnar i min stad, det regnar i min stad rätt så ofta.
men det regnar för att ingen ska kunna se.

Deras tårar som smälter in i det oändliga höstvädret
När kvarterskrogar blir till någon sorts tröstläger
Där dom skålar för idag och glömmer igår
En klunk blir hundratio så ingen kommer ihåg

Så varje dag är en alkolist en nykterist för han inte minns gården
Men varje dag försvinner han in i botten av en burk lika lamslagen

Spriten är varm men gör själen kall
Låt oss hitta en dag, för vi har levt i natt

En skål för livet, en klunk för döden

"The truth about the system, that'll fuck up your mind"

Ursäkta för ett långt avbrott utan skrivande, hoppas att detta lite längre inlägg kompenserar för det.

Följande text är skriven för att kasta lite ljus på orsakerna bakom Irakkriget. För att visa till vilka längder Babylon går för att säkra sina intressen.

Olja

Invånarna i USA, EU-länderna och Japan utgör knappt 13 % av jordens befolkning. Trots detta står de tillsammans för över hälften av världens oljekonsumtion. Vidare går också en stor del av tredje världens oljekonsumtion åt till att tillverka produkter år väst. Vad skulle då hända med oss, om det blev stopp av tillflödet av oljan. Vad skulle hända om västvärlden förlorade kontrollen över en så viktig industri att vår ekonomi inte skulle överleva utan den? Varje misstanke om att flödet kan strypas framkallar många rynkade pannor genom världens industri och finanssektor. Problemet är dock att jordens oljereserver ligger utspridda över jorden och de stater vars territorium de ligger i har ett uppenbart intresse av att få en del av vinsten. Västmakternas utrikespolitiska huvuduppgift har därför länge handlat om att kontrollera stater med oljetillgångar, så som Saudiarabien, Indonesien, Venezuela och Irak. Omkring 25 % av världens samlade oljereserver ligger i Saudiarabien, USA:s allierade sen 1940. På andra plats kommer Irak med 10 ? 11 %. Man uppskattar att det finns 115 miljarder fat olja under Irakisk mark. Av sjuttio kända oljefält i Irak har 55 av dem aldrig kunnat utvecklas pga. de ostabila förhållandena, politisk instabilitet och krig.

Iran - Irakkriget

År 1979 blev shahen av Iran avsatt och Ayatolla Khomeini tog makten i landet. Detta ledde till årtionden av tvister med förenta staterna. Den tidigare shahen hade varit helt under USA:s kontroll, och under denna tiden "ägde" också Iran (genom ett avtal med Irak) den viktiga vattenvägen i Shatt-al-Arab i Persiska viken. Så länge USA hade detta under kontroll var också deras intressen i området säkrade. Men nu ersattes den USA vänlige shahen av Ayatollan genom en folklig revolt i landet. USA:s ambassad i Iran intogs av upprorsmän och Amerikanska diplomater togs som gisslan. De hölls fångna (i 440 dagar) med bundna fötter och förbundna ögon och paraderade framför kameror som sände ut USA:s förödmjukelse över världen. Det sovjetiska inflytandet i landet ökar, och summan är att USA har förlorat sin kontroll över Irans oljetillgångar. Ungefär samtidigt störtades general Bakr i Irak av Saddam Hussein, och samma dag tar också Baathpartiet (efter att ha rensats ut på rivaler till Saddam Hussein) makten i landet. Under denna tiden av omvälvningar i länderna, uppmanar USA (offentligt genom USA:s nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski) Irak att anfalla Iran och ta tillbaka vattenvägarna i Shatt-al-Arab. Carterdoktrinen som fastslogs 1980 sa att Förenta Staterna skulle agera militärt i området för att säkra sin tillgång till oljan Samma år efter Saddam Husseins makttillträde så invaderade Irak grannlandet Iran. Ett av de främsta skälen till denna invasion var Iraks rädsla för att den shiamuslimska majoriteten skulle följa det iranska exemplet och försöka sig på ett maktövertagande med islamistiska förtecken. Bagdad regimen tyckte sig också under denna tid ha ett övertag gentemot sin granne, som efter landets revolution förlorat USA:s stöd. Men Iran slog tillbaka, med större kraft än vad Bagdadregimen förväntat sig. USA:s nationella säkerhetsrådgivare Brzezinski hade offentligt uppmuntrat Irak att anfalla sitt grannland. I ryggen hade de också Carterdoktrinen som slogs fast 1980, och innebar att USA skulle kunna genomföra militära operationer i området för att säkra sin kontroll över oljan.. Av fruktan för sovjetiskt inflytande i Iran, samt ett Iranskt maktövertagande i området började Reaganadministrationen att väpna Irak och stödja Saddam Hussein. År 1982 avfördes Irak ifrån listan över de länder som stöder terrorism och år 1984 rådda fulla diplomatiska förbindelser mellan USA och Irak. CIA fick anstränga sig för att förse Irakregimen med de vapen, ammunition och fordon de behövde för att vinna kriget mot Iran. Sovjetunionen vägrade nämligen att exportera vapen till Irak efter invasionen mot Iran, men från Washington såg man till att Irak fick köpa sovjettillverkade vapen genom amerikanska vapenhandlare. Och både Saudiarabien och Kuwait tilläts överföra amerikanska vapen till den Irakiska regimen. Till och med Storbritannien undvek sina egna vapenexportlagar för att kunna förse den Irakiska regimen med nästan vad de än ville ha. Inte heller svenska vapenexportörer tvekade inför regimens brutalitet. Mellan åren 1982 till 84 levererade Boforskoncernen sprängmedel avsedda för minst 1 350 000 antipersonella minor till Irak och därmed också bidragit till att de kurdiska områdena i Irak blev ett av världens mest minerade områden.

Anfaloperationen

Den 16 -17 mars 1988 hade Iran hjälp och rustat irakiska kurder till ett anfall mot regimen i Irak. Svaret från Husseinregimen var oerhört brutalt och kulminerade i Anfaloperationen. Den kurdiska staden Halabja angreps med kemiska vapen, gift och nervgaser. Närmare 5000 människor dog omedelbart eller kort därefter. Men Halabja var bara ett av många brutala angrepp från Irakregimen, och i en rapport från människorättsorganisationen "Middle East Watch" berättas att det antagligen var tiotusentals kurder som dödades bara under ett drygt år i slutskedet av kriget. Attackerna beskrivs som en kampanj då man förstörde nästan varenda kurdisk by i Irak och tvingade ca 1 miljon kurder på flykt. Reaktionerna från USA uteblev. Reaganadministrationen vägrade att införa sanktioner mot Irak och gjorde sitt absolut bästa för att försöka tysta ner det hela. USA utökade även sitt stöd till Husseinregimen under och efter händelserna. USA:s försvarshögskola tog till och med fram en 40 sidig rapport som försökte vränga på situationen och få det att verka som att Iran låg bakom attackerna, och inte Irak. Ungefär samtidigt som angreppen mot de kurdiska byarna pågick, lyckades Irak (med underrättelsestöd från USA) att återta halvön Fao, vilket på nytt gav Irak tillträde till Persiska viken. Underrättelseofficerare som besökte slagfälten möttes dock av avspärrningar, då stora områden var kemiskt förorenade Iraks användning av massförstörelsevapen och kemiska stridsmedel har alltså tidigare aldrig varit ett problem för USA och dess allierade. Men år 2002 är det just detta (användning av kemiska vapen på slagfältet, samt mot de kurdiska byarna) som blir ett av George W Bushs starka argument för att Saddam Hussein måste angripas och avlägsnas.

Vapenvila

1988 kapitulerar Iran och de båda länderna undertecknar ett avtal om vapenvila (Iran väljer dock att rikta sin formella kapitulation till Bagdad och Washington). Kriget är därmed också slut. Men den irakiska ekonomin är ödelagd, vilket förmått Irak att lägga upp ett program på 40 miljarder dollar för ett fredligt återuppbyggande av landet. Men detta visar sig vara omöjligt, då de andra staterna runt persiska viken dumpat olja på världsmarknaden och intensivt pressat ner priserna. För att klara sig ekonomiskt blir Irak tvunget att skuldsätta sig, bl.a. gentemot sovjet, västmakterna och japan samt de övriga gulfstaterna. År 1989 fick Irak en miljard dollar i lånegaranti ifrån USA och västmaktens goda relation med Irak fortsatte även efter kriget. Stora vapen och byggbolag slogs om uppbyggnadskontrakten från Irak. Länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike fortsatte också att underlätta sin vapenexport och övriga affärer med landet. Vid denna tidpunkt är dock Irak, under Husseinregimen, skuldsatta upp över öronen, samtidigt som de har områdets största arme.

Invasionen av Kuwait

1921 drog Britterna upp en linje kring ett litet, men mycket oljerik område av det då brittiskstyrda området kring persiska viken. Detta är tidpunkten då Kuwait bildas och en av de bakomliggande orsakerna till detta är att britterna tidigare lovat Irak att så småningom bli självstyrande, men genom att bilda en ny stat " Kuwait " begränsas Iraks tillgång till persiska viken. Det utlopp som blev kvar var området kring Umm Qasr. I Mellanöstern har därför Kuwait ofta ansetts som en kvarleva från de gamla kolonialmakterna. I mångas ögon anses därför Kuwait vara en oljerik del av Irak, som av britterna tilläts bilda ett eget land för att inte dessa oljetillgångarna skulle kontrolleras av en enda stat. 1961 förklaras Kuwait (av Storbritannien) som självständig stat, och redan då hotar Irak att "ta tillbaka Kuwait till det Irakiska hemlandet" År 1990 anklagade Saddam Hussein övriga stater runt persiska viken att ha dumpat oljepriserna och genom detta bedriva ett ekonomiskt krig mot Irak. Iraks skulder började hota Saddam Husseins land, och Hussein anklagar Kuwait för konspirationer mot Iraks ekonomi genom att borra snett efter olja på Irakisk mark. Hussein hävdade också att Kuwait var en Irakisk provins och inte ett eget land. Den andra augusti samma år invaderar Saddam Hussein och hans arméer Kuwait. På åtta timmar var landet ockuperat och snart var det också införlivat som Iraks nittonde provins. Men att Saddam Hussein försökte att göra sig av med sina skulder genom kriget mot Kuwait, var totalt oacceptabelt för västmakterna. Kuwait hade stora och betydelsefulla investeringar i västmakterna, som bland annat guldreserver i USA och Storbritanniens centralbanker, andelar i oljebolaget BP, samt amerikanska statsobligationer. Alltså skulle en ockupation av landet kunna resultera i förödande ekonomiska konsekvenser för finansvärlden. Saddam Hussein fick dock av den amerikanska ambassadören i Irak löfte om att USA såg ockupationen av Kuwait som en regional konflikt, och skulle därmed inte ingripa. Men samtidigt pågick förberedelserna i den amerikanska militären för ett krig mot Irak. Vidare visade det sig att också USA var betydligt mer inblandad i konflikten än vad de var villiga att erkänna. I Kuwait hittades bland annat ett antal CIA-dokument och i ett PM från ett möte mellan Kuwaits säkerhetstjänst och CIA-chefen William Webster fann man att läsa:

"Vi kom överens med den amerikanska sidan om att det var viktigt att dra fördel av den försämrade ekonomiska situationen i Irak för att kunna pressa landets regering att göra ett utkast om gemensam gräns. CIA meddelade oss sina åsikter om passande medel att utöva press och sade att ett brett samarbete borde påbörjas mellan oss förutsatt att ett sådant kunde samordnas på en hög nivå."

I november 1990 fanns 400 000 soldater i området. Trupperna var skapade genom en internationell koalition på George Bush Sr uppdrag.Trupperna var bl.a. stationerade i Saudiarabien, där heliga platser som Mecka och Medina är belägna. Detta ledde i sin tur, att en mycket förmögen Saudier vid namn Osama bin Ladin, blev rasande. Bin Ladin hade gjort sig berömd för att kämpa mot Sovjets invasion i Afghanistan (med understöd av USA), och då USA stålsatte sig för att angripa "hotet" Irak, gav det upphov till ett nytt hot, då denne man var mycket förmögen och hade stort inflytande i arabvärlden. Den nionde januari 1991 hotade USA att förgöra Irak om de inte lämnade Kuwait, och fem dagar senare (då kongressen godkänt användandet av våld mot Irak) inleddes ett luftkrig mot de Irakiska styrkorna. Under 42 dagar gjordes 2000 dagliga flygningar över områdena och de irakiska arméerna bombades och besköts. Bush manade också det irakiska folket att göra uppror mot dess ledare, men detta misslyckades dock. 23 februari började markanfallet mot Irak och de irakiska styrkorna ödelades nästan omgående. Detta var början på ett systematiskt ödeläggande av det Irakiska samhället. Under 42 dagar utspelas ett av världshistoriens mest intensiva flygangrepp. Under denna korta tid fälls omkring 250 000 bomber som totalt innehöll över 88 000 tons sprängkraft. Detta motsvaras av 7 Hiroshimabomber. Paul Roberts, en av få journalister som inte följde kriget från Pentagons pressmöten, utan ifrån själva Irak berättade att:

"Jag upplevde bombningarna i Kambodja, men det här var inte alls samma sak. Varje natt kom det tre bombvågor. Efter en bombmatta på tjugo minuter blev det tyst och man hörde barn och vuxna skrika och så drogs de sårade fram."

Två världsberömda barnpsykologer som också besökt områdena beskrev irakiska barn som

"De mest chockade krigsbarn som någonsin skildrats"

Den 12 februari 1991 konstaterar Pentagon att

"Praktiskt taget allt som är militärt antingen är förstört eller stridsodugligt"

Dagen efter detta uttalande från Pentagon sprängs det civila skyddsrummet Al-Amiriya och omkring 300 kvinnor och barn dödas på bara några sekunder. Och trots vetskapen om att Irak är oförmöget att strida fortsätter de intensiva bombningarna över Irak i ytterligare två veckor. Den 24 februari rullar marktrupperna in i Kuwait och på några dagar har koalitionens trupper tagit kontrollen över landet. Tre dagar senare tillkännagav Irak tillbakadragandet av styrkorna i Kuwait och 28 februari gick Irak och Förenta staterna med på vapenvila. Detta var slutet på kriget med Kuwait. Men striderna upphörde dock inte. Den 2 mars 1991 utplånades tusentals irakiska soldater av USA:s 24:e mekaniserade infanteri. Samtidigt som kriget fortsätter mot Irak tillåter koalitionen (genom befälhavaren general Norman Schwarzkopf) irakiska helikoptrar att flyga över USA:s linjer för att angripa shiiter och kurder som gjorde uppror i norr och syd. USA vägrade också enheter i det republikanska gardet (som rest sig mot Saddam Hussein) att nå sina vapenreserver och upproren krossades brutalt av Saddam. Med andra ord hade USA alltså utkämpat ett krig för att avlägsna Saddam Hussein från Kuwait (och skydda sina intressen i landet), men upptäckte snart vikten av att låta Saddam ha kvar makten i Irak. Det fanns flera skäl till detta. Bl.a. var man rädd för att den shiamuslimska majoriteten skulle få för mycket att säga till om vid en eventuell ny regim i landet. Risken var då överhängande att Irak skulle närma sig Iran, istället för USA.

Resolution 687

De ekonomiska sanktionerna mot Irak infördes första gången i augusti 1990. Detta skedde i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 661. Syftet med sanktionerna var att Irak skulle dra tillbaka sina trupper ifrån Kuwait. Men den 3 april 1991, över en månad efter att Irak lämnat Kuwait, återinfördes de ekonomiska sanktionerna mot Irak Detta gjordes med en av de längsta och mest komplexa resolutioner som någonsin antagits av säkerhetsrådet ? FN:s säkerhetsråds resolution 687. Denna har bland annat kommenterats av Sarah Graham-Brown, författare till en större studie av sanktionsordningen och hon uttalade sig

"Om resolution 661 hade varit en tvångsåtgärd kan den nya efterkrigsresolutionen betraktas som en bestraffning"

De centrala kraven i resolutionen var att "Irak skulle ovillkorligt acceptera förstörandet, avlägsnandet eller oskadliggörandet, under internationell övervakning av: 1. "alla kemiska och biologiska vapen och alla lager av ämnen och ingående undersystem och komponenter och alla anläggningar för forskning, utveckling, underhåll och tillverkning" 2. "alla ballistiska missiler med större räckvidd än 150 kilometer och viktigare delar, liksom anläggningar för reparation och produktion" 3. "kärnvapen eller material som kan användas i kärnvapen eller något undersystem eller komponenter eller varje anläggning för forskning, utveckling eller tillverkning som har samband med ovanstående" I resolutionen framgår det alltså att resurserna inte behövde förstöras eller avlägsnas. De kunde "oskadliggöras" under internationell övervakning. Denna resolution var också den som skapade de nya särskilda vapeninspektionsorganet för Irak, FN:s specialkommission "Unscom". Detta organ skulle alltså ha kontroll och uppsyn över avväpningen av de tre första elementen i Iraks arsenal av massförstörelsevapen. Kärnvapenprogrammet skulle inspekteras och övervakas av Internationella atomenergiorganet (IAEA).

Paragraf 22

Resolutionen anger olika regler för Iraks handlande som t.ex. villkor att häva import och exportsanktionerna. Paragraf 21 säger att restrektionerna på varor som importeras till Irak skulle lyftas av säkerhetsrådet efter en bedömning av "den Irakiska regeringens politik och praktik, inklusive tillämpningen av alla säkerhetsrådets relevanta resolutioner". Resolutionens paragraf 22, hanterar begränsningar för Iraks export och "tillhörande finansiella transanktioner". Paragrafen bestämde också att den skulle hävas när Irak genomfört den internationellt övervakade nedrustningen av massförstörelsevapen och hade accepterat ett långsiktigt kontrollprogram, även det under internationell överinsyn. Alltså skulle sanktionerna hävas så snart Unscoms ordförande lämnade ifrån sig en positiv rapport, och obegränsad oljeförsäljning skulle tillåtas. Men med åren kom USA och Storbritannien på ytterligare ståndpunkter. 1994 ansåg de nämligen att resolutionen skulle vara i kraft tills "alla relevanta resolutioner" var uppfyllda och valde att bortse eller att tona ner de särskilda kraven i paragraf 22. De ansåg plötsligt inte att Iraks uppfyllelse av paragraf 22 räckte för att häva handelsförbudet. I mars 1997 bekräftade också USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright att även om Irak avväpnades skulle de ekonomiska sanktionerna inte hävas så länge Saddam Hussein satt kvar vid makten. Detta stred mot normerna i säkerhetsrådet resolution som styrde sanktionerna och urholkade själva ramverket för hela Unscoms existens. Tanken var ju från början att sanktionerna skulle hävas steg för steg.

Unscoms sista år
Efter sju år av sanktioner, inspektioner, förhandlingar och kontroller hade Unscom åstadkommit en hel del fram till våren 1998, sista året kommissionen existerade. Då relationen mellan Bagdad och Irak kontinuerligt försämrades slutade Irak år 1998 att samarbeta med kommissionen. Scott Ritter, tidigare vapeninspektör i Irak berättar i en intervju att

"Precis som med kärnvapen och kemiska vapen finns det en massa saker vi inte vet om Iraks förmåga att tillverka biologiska vapen. Men det finns en hel del vi vet. Vi vet tillräckligt för att säga att vi fram till december 1998 inte funnit några belägg för att Irak har behållit några biologiska vapen eller att de arbetade på att tillverka några. I själva verket hade vi en mängd belägg som talade för att Irak efterlevde FN-resolutionerna"

Men trots detta, fortsatte sanktionerna mot Irak och även "nålstick", alltså bombningar av landet. 1997 börjar det också komma fram bevis för att USA och även eventuellt Israel, använt sig av Unscoms inspektioner för att samla underrättelseinformation om Iraks militär. Detta upprörde självfallet den irakiske ledaren ännu mer. Genom Unscoms preparerade apparater kunde CIA avlyssna den irakiska militären samt hålla koll på Saddam, var än han befann sig i landet. CIA misstänktes därför också ligga bakom ett statskuppsförsök i Irak, genom att de använt sig av Unscoms för att hålla kontakten med kuppmakarna. Detta resulterade i att Irak beordrade de amerikaner som ingick i Unscom att lämna landet.. Washington återkallade organet (Unscom) i slutet av 1998. Den officiella versionen lyder att Irak hävde samarbetet efter ett brev (i oktober 1998) från den brittiske ambassadören Graham-¬Brown (som den månaden fungerade som ordförande i säkerhetsrådet). I brevet hade hon lagt fram säkerhetsrådets ståndpunkt om den omfattande översynen av nedrustningen. Det visade sig dock att ramverket som från början var ett förslag från Kofi Annan (där han vid denna tidpunkt i inspektionerna ansåg att bevisbördan inte längre låg på Irak, utan dess kritiker) genomgått betydande förändringar med nackdel för Irak. Brevet lade snarare tillbaka bevisbördan på Irak, trots generalsekreterarens förslag om att lägga den på Unscom. Irak hade dock i sin tur ställt en rad frågor om det nya ramverket, bland annat om de ekonomiska sanktionerna skulle hävas då nedrustningen var slutförd (vilket från början var bestämt genom paragraf 22 och resolution 687). Detta vägrade USA att förbinda sig till. Tidningen "The Economist" konstaterade då att

"Irak tolkade detta som en bekräftelse på vad man länge- och på goda grunder trott, nämligen att även om alla vapenfrågor löstes skulle ingen USA administration häva oljeembargot så länge Saddam Hussein satt kvar vid makten"

Operation Desert Fox
Richard Butler, dåvarande chef för vapeninspektionen skrev en rapport där han anklagade Irak för att vägra samarbeta. Den 16 december 1998 inleddes ett flyganfall mot Irak, innan säkerhetsrådet hade fått möjlighet att granska rapporten. Attacken varade i fyra dagar och blev kanske mest kända på grund av att president Clinton beordrat den, samtidigt som han stod inför granskning av det amerikanska folket (och även västvärlden i stort) på grund av Lewinskyaffären. Belägg finns att under flyganfallen medvetet förstörs minst ett oljeraffinaderi. Oljeraffinaderi är civila mål, och alltså strider bombningen mot Genèvekonventionen. Den 6 januari 1999 går det att läsa i Washington Post att de Irakiska anklagelserna om spionaget varit riktiga. Unscom hade spionerat för den amerikanska underättelsetjänsten räkning. Efter ett tag erkänner till och med Vita huset att de haft spioner inom Unscom. Det visar sig också senare att Washington Post hade vetat om det hela sen början av oktober med genom en överenskommelse med den amerikanska regeringen, valt att skjuta upp publiceringen. Antagligen då denna information skulle försvåra det avsevärt för USA att motivera sina flyganfall, då det visat sig att en del av Iraks anklagelser och protester mot Unscom, varit välgrundade.

"Alla medel är tillåtna"
Efter detta är Irak mycket vacklande i frågan om nya inspektioner. Ibland har det varit fullt möjligt att återuppta inspektionerna, och ibland har samma fråga varit helt omöjlig. Men även Storbritannien och USA är länder som visat föga intresse i frågan. I mars 2002 blev Storbritannien erbjudna av Irak att sända vapeninspektörer till landet men erbjudandena avvisades. I augusti 2002 erbjuds USA att skicka vilken kongressledamot som helst tillsammans med vapenexperter. De skulle få tillgång till varje byggnad eller anläggning som de misstänkte kunde ha inblandning i förbjudna vapenprogram. Detta erbjudande från Irak avvisas på stående fot av den amerikanska regeringen. I Texas i april 2002 fattar Tony Blair och George W Bush ett gemensamt beslut om att genomföra ett militärt angrepp mot Irak. Vid en gemensam presskonferens uttalade president Bush att

"Jag har förklarat för premiärministern att min regeringspolitik är att störta Saddam Hussein och att alla medel är tillåtna" Som svar på detta uttrycker Blair att "Regionen, världen och inte minst vanligt folk i Irak skulle ha det mycket bättre utan Saddam Husseins regim"

Senare under hösten Fick UNMOVIC, med Hans Blix som ordförande, tillträde till Irak efter hot från bl.a. USA om en väpnad konflikt. Syftet för inspektionen var återigen att söka efter massförstörelsevapen. Men FN:s vapeninspektörer och Hans Blix fann under tiden de befann sig i landet inga bevis på att Irak skulle ha kvar någon form av biologiska eller kemiska stridsvapen. De fann ej heller några belägg för atomvapentillverkning i Irak. Undersökningarna som hade gjort var grundliga. I början av 2003 hade UNMOVIC 260 inspektörer från 60 länder på plats i Irak. Under perioden från slutet av november 2002 till början av januari 2003 hade det gjorts 300 inspektioner på 230 olika platser. Samtidigt som Saddam Hussein såg att kriget med USA i spetsen kom närmare och närmare, blev han också mer och mer samarbetsvillig och möjligheterna för vapeninspektörerna blev bättre och bättre. Samtidigt som detta skedde, fick USA allt färre bevis på att det fanns massförstörelsevapen i landet. Under januari samma år arbetar USA och Storbritannien för att få gehör på en ny resolution där Säkerhetsrådet skulle ställa sig bakom ett väpnat angrepp mot Irak. Besvikelsen var förödande hos dessa båda länder då UNMOVIC inte stödde förslaget med grunden att det inte fanns några som helst tillförlitliga bevis på att Irak hade massförstörelsevapen. Detta resulterade i många och mycket intensiva verbala attacker mot framför allt Blix. De framfördes med den felaktiga utgångspunkten att vapeninspektörerna skulle arbeta för att hitta hållbara argument för ett militärt anfall, istället för att så objektivt som möjligt rapportera om vilka fynd som påträffats i landet och lämna dessa till Säkerhetsrådet att besluta om åtgärder på basis av dem. Den 20 mars, år 2003 föll bomberna över Irak i ett nytt massivt angrepp.

Sen dess beräknas ca 77 000?83 000 civila ha dött, enligt Iraq Body Count.

Svenskar

E trött på att höra om medelsvensken som en villaägande familjefar, för snart kommer fan medelsvensken va mannen som bor på gatan om folk fortsätter arbeta som dom gör nu. Bestämde mig för att göra en lista på olika typer av svenskar.

Villaägaren: Den typiska bilden av den svenske mannen. Bor i en rik förort, äger en volvo, en fru och 2 barn eller nåt sånt. Är antagligen kontorist/kostymnisse på något stort företag och lever helt och hållet på rutin. Är vardagsalkoholist, dvs han har haft samma jobb så länge att om han inte super sig lide packad varje dag så kan han inte sluta tänka på arbetet. Han vet innerst inne att han lever i ett skevt samhälle, men har levt i det så länge att han skaffat sig uppfattningen att det är bäst att följa med strömmen. Dock är han inte riktigt nöjd med att känna sig så ur kontroll, så han avreagerar sig genom att slå sin fru då och då. Hans liv avslutas med att han skjuter sig med jaktbössan när hans son kommer ut ur garderoben.

Den riktiga medelsvensson: Den här snubben är i 50årsåldern, frånskild och även han kostymnisse. Han mår förjävligt egentligen och skyller sitt krossade liv på sossarna, men på sitt jobb (som är ganska välbetalt) är han självsäker och social. På helgerna går han och nån enstaka kompis(han kallar dom bekanta) ut och dricker mer än någon annan svensk åldersgrupp. Innan han är redlös har han dock hunnit stöta på ca 5 tjejer i 25årsåldern, och det värsta är inte att han beter sig som den kåtaste tonåring, det värsta är att det funkar. I Babylon är inget mer attraktivt än en stor plånbok. Så när medelsvensson kommer, med hans självsäkerhet förstärkt av all alkohol, och med en aura av cash omkring sig, vore en tjej dum som inte nappa.

Ghettosvennen:
Här är sveriges lägre medelklass och de rent ut fattiga, som är tvugna att bo i en så kallad "invandrartät förort". Utåt sett så är dom de minst rasistiska i Sverige, men trots det så skickar hälften av dom sina barn till en privatskola eller en skola i stan, istället för att skicka dom till samma skola som alla andra i förorten. Dom har bott i förorten rätt länge, så när dom först flyttade dit skiljde den sig inte mycket från de villaområden som bebos av de 2 föregående grupperna.
Men sen blev det oroligt i världen, och eftersom hela länder styrs av Babylons ideal, så var Sverige tvungen att hjälpa flyktingar för man ville ju inte se ut som om man var blonda, blåögda rasister. Så man var smart, man kom på en vad jag vill kalla segregationsplan, där det utåt sett såg ut som att man hjälpte människor fast man egentligen bara stuvade undan dem där dem inte syntes. De som flytt från krig (krig som Babylon inte hade nåt att göra med, absolut inte) märkte att alla är lika värda så länge alla ser likadana ut.
Tillbaka till saken, om det undgått någon så är bästa stället att stuva undan människor lägenhetsbyggnader en bit utanför stan, där de som nu kallas ghettosvennar brukade dominera bostadsmarknaden. Så blev förorterna ghetton, så blev svenskarna i ghettona "ghettosvennar".

Fortsättning följer ... nån gång

Bloggare

Till att börja med hade jag tänkt ta upp fenomenet bloggare. Ett fenomen som kommit ur individens sjukliga behov av uppmärksamhet, och allmänhetens sjukliga behov av skvaller och andras privatliv. Ironin i att jag kritiserar blggare via en blogg, hade jag tänkt undvika genom att aldrig nånsin nämna nånting om mitt liv eller mig som person.

 Det har visat sig att dom mest framgångsrika bloggarna i Sverige är tonårstjejer som inte tar upp ett piss mer än sina egna liv, och ibland sprider sina egna fördomar. Istället för att förmedla åsikter har bloggar blivit konkurenter med de etablerade skvallertidningarna. Detta får mig att fundera på hur det kommer att gå för denna blogg.

 Idoliseringen av bloggare i Babylon gör att folk faktiskt tror på sin favoritbloggare som katoliker tror på bibeln. Och här kommer återigen detta med okunskap. Eftersom de flesta framgångsrika bloggare är Babylons barn och därmed utbildade av media, och eftersom folk tror stenhårt på bloggare har bloggar blivit ett av det bästa sätten att läsa utan att lära. Folk läser hellre vad nån 17årig MUF-medlem har gjort under helgen än att läsa om hur opiumfälten blomstrar i de områden i Afghanistan som kontrolleras av "västalliansen"(USA hade lovat att bränna opiumfälten). Eller skaffa sig en uppfattning om varför i helvete det går en mur rakt igenom palestinernas land. Bara 2 exempel av miljoner. Men nej, allt detta är ointressant när man genom nåra snabba klick kan ta reda på hur svenska tonårstjejer gillar att supa sig packade och knulla främlingar på helgerna, samtidigt vågar de sig inte ut i förorterna, för där är ju alla galningar !

Maaaaaan FUCK D

Inledning

Välkommen till Babylon. Ett samhälle uppbyggt på fördomar, rädsla och egoism, där människor är så kalla och har så lite respekt för varandra att folk hellre skär sig i armarna än att prata med någon om det. Där pengar kan köpa allt, till och med kärlek, faktum är att man inte ens behöver köpa kärlek, har du tillräckligt med pengar så ger folk dig kärlek och respekt frivilligt. Rasism är okej, sålänge man döljer den med vackra ord, folk tänker mer på att det dom säger är politiskt korrekt, än på vad det egentligen är dom tycker. Folk låter media sköta tänkandet åt dom, och läser tidningar som gör allt för att vinna läsare, istället för att läsa böcker som innehåller riktiga fakta. Detta föder okunskap, och med okunskap förstår inte människor hur fucked up samhället faktiskt är. Detta är ett försök att bekämpa okunskap, i syftet att få folk att ifrågasätta va det e som händer. Schalas, det räcker.

RSS 2.0